År 2001 introducerades gymnasieeleven Shirin Sabahi till analogt fotografi. För en skoluppgift i porträttfotografi tog hon bilder av Eli, sin yngre kusin, under en familjesemester på landet. Under 2016 tog konstnären Sabahi några snabba ögonblicksbilder av Mount Fuji. På ett flyg utanför Mexico City 2021, fångade hon ett landskap som tidigare varit Lake Texcoco. 2023 fotograferade hon en staty av en sjöjungfru i Okinawa, och samma år tog hon en ansiktsbild av en blind hjort. Tagna som de är över ett tidsspann av två decennier, kan de här bilderna verka obesläktade. Ändå finner de ett samband i sina rumsliga och tidsmässiga korsreferenser, en förbindelse mellan tid, minne och slump. Temat återkommer genom utställningen, som experimenterar med den fotografiska dokumentationens förmåga att överbrygga det förflutna och nutiden.

På Galleri Format är skyltfönstren mot gatan övertäckta, för att delvis förhindra dagsljus från att ta sig in i utställningsrummet. Fönstren är förtäckta med en rytmisk, geometrisk form, som ska påminna om tejpade fönster under krig, tyfonsäsonger och i jordbävningsdrabbade regioner. Än idag använder medborgare i krissituationer den här tekniken som skydd mot glassplitter. Under sin första resa till Japan återsåg Sabahi detta mönster och påmindes om liknande former i Teherans fönster under 1980-talet. När du kliver in i rummet, över den magentafärgade gränsen, är det första verket du möter Eli (Zenit EM). Som ett av de tidigaste fotografierna som konstnären tog, symboliserar det tillblivelsen på Sabahis konstnärliga bana. Motivet återkommer i olika arrangemang av analoga utskrifter. Alla variationer föreställer samma moment, men varje verk genomsyras av sin egen betydelse, formad av tid och formell sammansättning. Videon Lung, som också spelas i det främre rummet, utforskar liknande frågeställningar: Hur relaterar ögonblicket till processen? Filmad i en singel tagning av en obevakad kamera, dokumenterar den en air domes långsamma tömning på luft. Filmen pågår till kamerans minneskort är fullt. Vid en övergång till det inre rummet, finns en projektionsinstallation vid namn At the Guesthouse. Även här fortsätter utforskandet av tidpunkten i relation till tidens förlopp. Filmen innehåller scener från Sabahis första resa till Japan ochfoton av landets oundvikliga symbol Mount Fuji, sett från olika håll och avstånd. Dessa vyer kontrasteras med 16 mm filmklipp från en resa som konstnären nyligen gjort – en övernattning hos en vän, en arkitekt, i en villa vid Sagami Bay.

Hon tänkte att hon skulle få se vulkanen igen. Oförutsedda väderförhållanden satte emellertid käppar i hjulet för den planen. Att filma utomhus försvåras av en storm som rasar – hon förpassas inomhus vilket leder till inre reflektioner om platsens historia. Huset utstrålar en säregen energi. Det byggdes kort efter andra världskriget, och tillhörde en gång i tiden Horace Bristol, en amerikansk fotojournalist känd framförallt för sitt arbete publicerat i magasinet LIFE. Bristol var stationerad i Japan och dokumenterade efterkrigstidens Japan och Koreakriget. Han flyttade med sin familj till en fiskeby söder om Tokyo, och tillsammans med en lokal snickare byggde han en serie hus på en klippa vid havet. I ett land som härjats av USAs atombomber, kämpade fotografen sannolikt med att hitta en lokal anknytning; i huset råder en påtaglig känsla av alienation.

Dessa trådar och fragment sammanstrålar i filmen genom ett icke-linjärt montage, och ackompanjeras av ett ljudspår som frammanar disharmoni. Det magentafärgade ljuset som sprider sig i gallerirummet, väcker liknande förnimmelser av varning. På grund av sin synlighet används magenta både inom flyget och den militära kartografin för att markera förbjudna områden. Fuchsiafärgningen, som upptäcktes på 1800-talet, döptes snart om till magenta efter ett slagfält i staden Magenta i Italien. Konflikter färgar även andra bilder: Lake Texcoco skildrar ett vattenreningsverk i Mexicodalen. Sjön torrlades på 1400-talet av de spanska erövrarna, i ett falskt hopp om att kunna bruka jorden. Idag är platsen en statlig ekopark med återställning som mål. I Matter of Days korsas platser härjade av såväl naturliga som framkallade katastrofer. När vi besöker konstnären på hennes fotografiska resor, bjuds vi in att färdas genom dessa spöklika världar.

- Veronika Epple